Att bli mamma

Faktum.


Tycker det är starkt och modigt av dig att skriva om detta. Jag kände precis likadant. Mitt höll i sig ett par dagar längre. Jag var glad och lycklig samtidigt som jag var otroligt rädd, orolig o nervös. Mycket gråt blev det men ju mer dagarna gick desto lättare o bättre blev de. Kan fortfarande vissa dagar fundera på vad jag har gett mig in på och om jag kommer klara detta. Min dotter är nu 7!veckor.
Åh, håller med totalt i det du skriver, känner igen i det också. Först svarar man det känns bra utan att veta egentligen vad man pratar om. Det tar ett tag att landa i att man är mamma, babyblues... jag grät och kände mig värdelös samtidigt som jag blev sjukare. Jag fick läggas in för infektion i livmodern. Men nu börjat saker och ting rull på mamma rollen känns lättare.
Åh, håller med totalt i det du skriver, känner igen i det också. Först svarar man det känns bra utan att veta egentligen vad man pratar om. Det tar ett tag att landa i att man är mamma, babyblues... jag grät och kände mig värdelös samtidigt som jag blev sjukare. Jag fick läggas in för infektion i livmodern. Men nu börjat saker och ting rull på mamma rollen känns lättare.
Åh, håller med totalt i det du skriver, känner igen i det också. Först svarar man det känns bra utan att veta egentligen vad man pratar om. Det tar ett tag att landa i att man är mamma, babyblues... jag grät och kände mig värdelös samtidigt som jag blev sjukare. Jag fick läggas in för infektion i livmodern. Men nu börjat saker och ting rull på mamma rollen känns lättare.
Åh, håller med totalt i det du skriver, känner igen i det också. Först svarar man det känns bra utan att veta egentligen vad man pratar om. Det tar ett tag att landa i att man är mamma, babyblues... jag grät och kände mig värdelös samtidigt som jag blev sjukare. Jag fick läggas in för infektion i livmodern. Men nu börjat saker och ting rull på mamma rollen känns lättare.
Känner igen mig i mkt de du skriver. Hamnade nog dock inte i en depression men efter förlossningen hade jag så ont. Kändes som jag hade ett elefants underliv. Jag fick inte sy alls många stygn men hade ont ändå. Kunde inte gå ordentligt på 1 vec. Blev svimfärdig bara jag stod upp. Min kille fick göra allt.. Hjälpa mig med Leo, laga mat, handla osv.. Jag kunde bara sitta där i soffan och inte göra nåt mer än att agera mjölk ko. Så jag satt där i soffan och lipade över att inte kunna göra nåt. hade ju fantiserat så om dessa barnvagnspromenader osv. Tog 1 mån typ innan jag orkade mig ut med barnvagnen. Tyckte de va jobbigt att sambon och jag inte hann med våra myskvällar som innan då Leos behov gick före. Var många kvällar jag grät av frustration och saknade också livet innan. Men ju mer msn kommer in i det ju mer fantastiskare blir det och kärleken till barnet bli större för varje dag. Nu 9 månader senare så kan jag istället ligga och gråta i sängen över hur mkt jag älskar min son, att jag bara vill han ska vakna så jag få pussa på honom. Livet nu är så mkt bättre än innan. De tar ett tag att komma in i nya rutiner. Nu är livet nästan som innan bara det att vi få dela det med vår underbara pojk! Kram
Väldigt bra skrivet och modigt att du vågar dela med dig. Jag ska ha barn i Maj och om jag skulle känna så här efter förlossningen så kan jag nånstans känna att det är normalt och att det går över. Kram
Jag tycker bara du är tuff som står för ärlighet. Det känns bättre att få läsa om den riktiga verkligheten av att ibland är det skit tufft som mamma. Å där finns skrik å gråt å sömnlösa nätter. Än att som vissa bloggare som påstår att deras bebisar bara ligger förlamat tysta i en säng medan dem kan göra precis vad dem vill. Jag slapp den 3 dagars depressionen som tur är eftersom jag var väldigt deprimerad den sista tiden av min graviditet. Så när min son äntligen kom ut blev det liksom slutet på depressionen. Men jag säger som du. Allt skrik å gråt är helt klart värt att få dela resten av sitt liv med sina barn. Han är min solstråle, han är mitt livs största kärlek, min lilla gosse <3
Otroligt fint och ärligt skrivet verkligen!! All lycka till dig och din fina familj! <3
ååh vad fint skrivet Cornelia<3
det är inte lätt från att vara själv till att ta hand om en liten<3 men det kommer ska du se och jag tycker du är sååå otroligt stark och kommer vara förebild åt väldigt många men bäst av allt så är du bästa mamma åt din lilla prins<3
vet inte hur jag ska förklara men du är föörr bra<3
kram på dig fina<3
Var exakt samma sak här. Trodde fan att jag skulle gå under haha.. Skönt att de där ändrar sig rätt snabbt ändå ;)
TACK för det här inlägget. Jag upplevde det samma som du, att det skulle falla en rosa dimma över vardagen från första sekund. När sonen sen var ute kände jag lättnad och glädje över att äntligen få träffa honom, men kärlek? Nej. En stark beskyddarinstinkt fanns där, men absolut ingen stark kärlek. Dock tog det väldigt lång tid för mig att förstå att det är normalt - så otroligt modigt och klarsynt av dig att erkänna det såhär tidigt efter förlossningen. You go!! Kram
Vad stark du är som skriver detta.
Jag känner igen den där baby blues, men jag visste inte vad det var förens andra kvällen hemma med sonen brevid mig och sökte på google, "värdelös mamma som bara gråter" jag grät hela nätterna i 3 dagar det var så himla mycket att ta in. Lycka till med allt och vilken fin son du har. kram
Åh det där minns jag med! Jag mådde precis skitdåligt och ville bara ha tillbaka mitt gamla liv. Jag satt och tittade på min sambo på nätterna när han låg och sov och jag fick runt och vaggade och ammade och bara kände hur "hatet" mot honom växte.. Varför fick han liggande och sova men inte jag? Varför hjälper han inte till? Som tur var gick ju detta över efter lite mer än en månad. Men usch vilken jobbig period det var. Den omställningen man gör går liksom inte att förbereda sig
Så skönt att läsa det här, så man vet att om det skulle hända en själv så är man inte ensam. Starkt av dig att dela med dig. Tack för en fantastisk blogg <3
Alla känslor är verkligen sanning och måste vara okej som mamma och förälder, helt rätt. Jag håller helt med. Det är FÖÖÖÖR mycket perfekt, att folk hinner med allt på en gång OCH sitt perfekta barn och det ständiga leendet... osv.. Mycket klokt skrivet av dig som ung mamma tycker jag..! <3
åh jag älskar att läsa bloggar om mammor som är i min egen ålder. Längtar tills det är min tur att gå igenom den där fantastiska resa. Kram
ska också bli mamma, men har ett par månader kvar faktikst :)
Inte f-n är det lätt att bli mamma heller. Och jag känner mig ännu mer rädd den här gången än jag gjorde förra gången. Jag oroar mig mkt för hur livet kommer att bli från att gå från ett barn till tre! Läskigt värre! Kejsarsnittet är jag inte speciellt orolig för direkt, men livet efteråt....
Åh det var en liten en du har i famnen! Har inga barn än men det är bra att du skriver på ett så bra sätt att allt inte är en dans på rosor och att man faktiskt får får och kan känna så efter en förlossning. Mycket känslor som kommer fram!
Tack så jätte mycket! :) <3 Längtar riktigt mycket tills magen växt lite mer :D
Fantastiskt bra skrivet ! 💕 är så orolig över min förlossning så jag knappt sover om nätterna! Varje dag och minut närmar det sig!
Härligt att någon skriver om annat än rosa moln och fluff!
Kram