Cute Little Things

Jag har lovat många av er att berätta om min förlossning. Och nu på julaftonskvällen tänkte jag ta tiden och göra det också. Men vart börjar jag?! Det känns som jag glömt precis allt, så nu får jag försöka backa bandet i huvudet. ;-) Min förlossning var ingen dröm direkt, men bebisen kom ut och det är poängen. ♥

 

Redan på kvällen till onsdagen hade jag värkar. Vi var en dag över BF. Jag envisades med att springa upp och ner i alla trappor här hemma, bebisen skulle liksom ut hade jag bestämt. Jag hade inga regelbundna värkar utan det kom och gick, men när de väl kom gjorde det väldigt ont! "Fortsätt!" tänkte jag.

Runt 2-tiden gick vi och la oss här hemma, men jag kunde inte sova för fem öre. Värkarna växte och växte och strax innan 5 på morgonen väckte jag min sambo och sa att "du, du kan nog inte åka till jobbet idag!" Han lyssnade snällt och tog ledigt. Fem minuter efter att han lagt på luren så gick mitt vatten. Thank God att han inte hade hunnit åka! 

Där satt jag i sängen, tittade förvånat ner på pölen under mig och både jag och min sambo började skratta. Kunde det vara vattnet?! Jag sprang till toaletten, vi ringde förlossningen, nu var vi på G.

Klockan 7 kom vi in till förlossningen och jag hade väldigt ont. Den första barnmorskan som tog emot oss klarade jag inte av. Hon pratade långsamt med mig, som ett barn, och hon skrattade i ungefär varannan mening. Vi fick ett rum och en säng. En annan barnmorska tog över (yes!) och sa att jag var öppen 2 cm. Värkarna var nu regelbundna och smärtan gjorde mig extremt illamående. Plötsligt hörde jag mig själv säga "nu måste jag kräkas." Och det gjorde jag också. På golvet låg nu en stor pöl och vi fick ett nytt rum. Härlig start! ;-)

Jag fick morfin och fick sova ut ett par timmar. Vid varje värk vaknade jag till och andades mig genom dem.

Timmarna gick, jag var lite piggare och det var lunch. Note to self: nästa förlossning, ta med något sött! Mat är ingenting du kommer vara sugen på.

Klockan blev 17 och en nära vän till mig kom och hängde med oss på förlossningen. Vi andades lustgas och skrattade mest. Jag började tröttna på värkarna som inte gjorde någon nytta, när skulle något hända?!
Jag var nu öppen 10 cm, men utan några effektiva värkar kunde inte bebisens huvud tryckas ut tillräckligt mycket ur livmoderöppningen. Vi provade allt möjligt. Jag vickade på höfterna, låg på sidan, låg på rygg, stod upp, satt på sackosäck, ja - allt. Men bebisens huvud var fortfarande på samma plats och ingenting hände.

Barnmorskorna testade det ena och det andra, satte sladdar på alla möjliga ställen och de gick in och tog blodprov på bebisen för att se så att allt stod rätt till. Det gjorde det, puh! ♥

 

Mot kvällen blev värkarna värre, men de gjorde ingen nytta. Bebisen var på samma plats och det kunde inte dra igång. Bara denna smärta... Min kompis hade nu lämnat förlossningen och det var jag och min sambo på plats. Jag hade bara lustgasen och andningen som hjälp och nu började det bli väldigt svårt att klara mig genom dem. Jag minns hur jag bara ville stoppa allt, ångra och gå tillbaka. Jag hade kunnat ta epidural, men valde att avstå då det kunde göra att allting tog ännu längre tid.

Timmarna gick och jag hade fått riktiga krystvärkar. Känslan när man får krystvärkar känns bokstavligt talat som att ha en stor sten mellan benen som man måste bajsa ut. Det trycker något enormt och allt man vill göra är att krysta! Men eftersom huvudet fortfarande inte var på plats, så fick jag inte trycka, det kunde skada bebisen.

Smärtan blev värre och värre och jag började tro att det var ett skämt. "Detta är en mardröm." tänkte jag.

Klockan slog 23, 00, 01:00 men ingenting ändrades. Jag hade kräkts tre gånger till och hade inte riktigt någon ork att ens lyssna på vad som sades runt mig. Det gjorde för ont nu.

Barnmorskorna kallade på en läkare, något måste göras sa de. Hon var polsk, läkaren. Jag minns att jag gillade henne direkt. Hon kändes så trygg och som att hon skulle kunna hjälpa mig. Efter många om och men tittade hon på mig och sa "jag tänker såhär, att du är extremt utmattad. Vill du, så kan vi göra ett kejsarsnitt ifall ingenting ändras inom en halvtimma." Och jag kan säga såhär, jag behövde inte ens fundera! Jag sa att jag ville göra det direkt, jag hade absolut ingen ork att fortsätta i timmar när ingenting hände. 
Sagt och gjort så kördes jag till operationen. - Att bli bedövad och känna krystvärkarna domna bort var helt magiskt, haha. Jag kunde helt plötsligt andas, slappna av och försöka förstå situationen. Jag låg med ett skynke framför mig och tittade upp på min sambo som satt bredvid. "Snart kommer han." sa han, det kändes så himla overklig och pirrigt! Vi väntade spänt och tittade in i varandras ögon. 

Bara några minuter senare hör vi världens finaste skrik och jag brister ut i tårar. Av lättnad eller av kärlek? Antagligen en blandning. Jag fick bara en snabb titt på min son innan han bars iväg av barnmorska och sambo som skulle klippa navelsträngen från honom och ta spruta. Jag tyckte minuterna kändes som en evighet, men efter en stund lades han på mitt bröst.

Och wow, det går inte att förklara känslan. Jag tror alla måste uppleva det för att förstå. Det är såklart olika för alla, en del kan nog inte ta till sig barnet utan blir mest chockade. Men jag var helt förälskad. Där låg han! Mitt lilla barn! Jag kunde inte förstå det.

Vi kördes tillbaka till vårat förlossningsrum, lilla bebis låg och snuttade på bröstet och vi svävade på rosa moln. Min sambo och jag fick en fin bricka med glas att skåla i, sedan kördes vi till BB där vi fick vila ut tillsammans.